När man suttit på vak efter vildsvin ser man spår och aktivitet på åtlarna, men aldrig när man själv är där. Lördag kväll är kanske en mindre lämpad kväll, men vinden var rätt. Den absolut största förutsättningen att skjuta en gris är vindriktningen. Kan den söka smaskiga tryfflar under jord på drygt 300 meter med rätt vind så lär människan lukta förfärligt i grisens sinne nr 1. Det innebär att om vinden snurrar, ändrar riktning och för vittringen in mot grisens ankomstväxlar, då kan du lika bra göra något helt annat. Att sköta marken tar stor tid, 6 mil enkel resa, foder in, traktor ut. Snödjupet härute i mitten av skåne är betydligt tjockare än vid kusten. Så vi har givetvis fastnat ett antal gånger och då är det traktor som gäller för att få upp jeepen. Skogsdiken på 3 meters djup backar man inte upp ur, speciellt inte med 1 meter snö ovanpå.
Idag hade fru Fortuna satt upp mig på listan och efter mången timme fick jag skjuta en liten fin fjolårsgalt. Som matgris bästa tänkbara. Hela situationen var märklig från början till slut. Minst sex rådjur stod vid det foder vi lagt ut, och minst en hjort. Det var verkligen värt all möda att få ut foder och överlevnad under extrem vinter för Skåne. Viltet är just nu inne i kritisk fas efter lång tids reducerad föda, och i vissa fall svält. När jag satt mig till rätta i grisahoddan, för så talar man här. Dialekten kan aldrig missförstås, vi är mitt i Skåne. Sju rådjur ockuperade snabbt även den majs vi lagt ut för svinen. Det syntes tydligt att vintern tagit sitt pris med betydligt magra individer. Även om fodret kostar en slant så är nyttan värd besväret. Att se dessa djur klara vintern pga mänsklig hjälp känns riktigt bra. Den sextaggade bocken i s.k basthud kom först väldigt försiktigt. Sedan kom sex hondjur, det knastrade när majsen krossades i käkarna. Handkikare är ett förnämligt instrument när det är snö. På långt håll ser man vad som kommer in på åteln och har tid att studera beteendet hos djuren. Älgarna,rådjuren, hjortarna, rävar – ja allt – har sin egen kommunikation. Att sitta och lyssna av signaler och samtidigt studera djuren är fantastiskt!
Hursomhelst, bocken var tydlig härskare och det må jag säga, större bock har jag aldrig sett. En fin sextaggare i toppkondition. Jägarens dröm den 16:e augusti när bocken är lovlig. Jag tycker han bör få nöjet att överleva denna datum och signera framtida bockar med sådant anlag. Det är sällan man ser så stora utlägg denna årstid. En avelsbock i full styrka. Att låta denna frias vid bockjakten är en god gärning, bevara de kapitala bockarna! Mitt i mina viltvårdstankar vred jag huvudet till vänster och såg vad som liknade en svart sopsäck som fastnat i ett buskage och fladdrade i vinden. Jaja, plast finns numera överallt! Efter en sökrunda runt åteln med handkikaren var ”plastpåsen” förflyttad vid nästa lilla titt. Då först förstod jag, den ensamma grisen låg på alla fyra och sökte under ekarna efter kvarglömda ollon. Givetvis med väldigt mycket grenar och ris emellan. Där skjuter man inte, risken är man för all framtid ångrar skottet. Att skjuta fel händer. Man kan dock hellre vänta in ett läge när alla odds är säkra. Sniperns inställning bör råda vid jakt – ”one shot, one kill”. Det är en etiskt riktig jakt, där djuret inte lider överhuvudtaget. Skottet dödar omedelbart. Så när grisen kom mellan två trädstammar med 20 cms mellanrum ivrigt bökande fick jag min tiondel på rätt sida. Märkligt! Man minns aldrig smällen!? Jag förstår vår tidiga närvaro i norden, jakt, fiske och övrig näringsvandring , att vi är jägare. Det känns naturligt. Den millisekund man avgör liv och död ska vara just död. Efter 15 turers väntan på en gris föll lotten på mig. Perfekt matgris, perfekt skott, och långt bort från TV och media. Detta måtte vara livskvalitet! Godnatt. Roger

Även om det ser svårt ut för att våren ska göra sitt intåg så är ljuset ett säkert tecken. I den mån vi sett det härnere, det har verkligen varit en utdragen vinter. Jämförelsevis inget mot vintern i det inre av mongoliet där det rapporteras massdöd bland boskapshjordarna i – 50 grader! Jämfört med den temperaturen kan vi skatta oss lyckliga, Norrland har också uppvisat väldigt låga temperaturer i år neråt -40 grader. Några få minus, och lite snö under några månader är inte så mycket att gnälla över. Jämförelsevis är avåkningar och lite snöproblem ett delikat I-landsproblem jämfört med mongolernas massdöd i boskapen. Haitis folk har haft det kaotiskt efter skalven, översvämningar i Asien och …
Här i högan nord är vi befriade från den sortens vedergällning från moder jord. Än så länge. De vedergällningar vi däremot kan förvänta oss är extrema vattenflöde i samband med avsmältningen. Där vi planerar och bygger samhällen, vägar, industriområden, mm tas ibland väldigt dålig hänsyn till extrema vattenstånd. Sista åren har samhället lagt ner åtskilligt med beräkningar och prognoser för dessa extremsituationer. Modellerna är ju just modeller så hur flödena drabbar infrastrukturen är osäkert. I Helsingborgs närhet är det vissa avrinningar som blir mer hotande än andra. Lussebäckens alltmer ökade hårdyta förvärrar ett redan utvecklat problem, utbyggnader och motorväg påskyndar avsevärt. Rördimensioner och andra flaskhalsar är anpassade till sistuationen för 60-70 år sedan. Sedan dess har det hänt en del. Isläget i vattendragen förbättras efter några dagars töväder, isen öppnar upp och strömsträckorna är isfria. Kanske det blir premiär i vissa strömsatta gluggar.
Fiskepremiären i våra åar brukar sällan ligga på topp vad fisket beträffar. Den sociala aspekten att träffa likasinnade och se fram emot en ny säsong är det viktigaste, sägs det!? De åar det finns bra blänkarfiske i är framförallt Vegeå och Rössjöholmsån vid Ängelholm, och Rönneås nedre delar förstås. Råån och Saxån har mera periodvisa fisken på blank fisk, helt fokuserat på mynningsdelarna. Med blank fisk menas det danskarna med ett passande ord kallar ”overspringere” dvs de som inte deltagit i höstens lek utan valt att stanna kvar i havet. Det exkluderar de blanka besor och även de som alltid ”råkar” vänt i havet. Blank fisk är fisk som har gott hull och god kondition.
Riktvärdet 50 cm och minst 1,3 kg är en godtagbar faktor. 60 cm är 2,5 kg, 70 cm 4 kg osv. Ny snö och kyla utlovas om några dagar, så isfiska i gluggarna om abstinensen kryper på, det kommer mer is. Trevlig Helg.Roger

Att smälta in i sin miljö är fundamentalt hos nära nog alla arter. Sedan är det ju alltid vissa som sticker ut, kungsfiskaren är ett lysande exempel på detta. Men så gott som alla arter har genom evolutionen erhållit ett perfekt skydd för den miljö de lever i. Havsöringen växlar från stirr till smolt, och förändras totalt från åns skyddsfärg till havets silver. Buken blir kritvit och syns ytterst svagt om man ser fisken underifrån i havet, den avger knappt silhuett eller kontrast. Väl uppäten på tillväxtvandringarna går den upp i sitt lekvattendrag och ändrar tillbaka färg och sammansättning för sötvattnet. Ör betyder grus, och öring härstammar härifrån. Att den smälter visar fotot med största tydlighet. Denna bild togs högt upp i Lussebäcken
vid östra Ramlösa. Just här låg drivor med döda utlekta fiskar häromdagen. Kryper man på alla 4 och utnyttjar sitt eget camouflage kommer man det vilda nära, oavsett om det är i vattnet eller på land. Klampande och med kontrasterande färger får man aldrig chansen till sådan foto som ovan. Det bör en hel del sportfiskare ha med sig i bagaget vid fiske i små och stora vatten. Att smälta in är A och O. Saltkristallen på hamntorget vann stort i fullmäktige, och det är att beklaga för Tivoli. Ersätter stan ägare och personal för förlorade intäkter och allt annat?
Att smälta in i övrig bebyggelse kan man knappast anklaga kristallen för. I denna kulturella och vackra omgivande arkitektur reser man ett glasmonster. Undrar vem som kommer att bo högst upp på toppen? Trevlig Helg.Roger

De flesta läsarna vill ha lite mer kåserier och fiskeberättelser istället för …

Solen försvinner ner över Kronborg och jag ligger kisande och följer färgerna i väster, purpur blandas med orange,violett och rött. Molnens undersida gör paletten fullkomlig. Liggande med tång och sälta i näsan kan man inget annat än njuta av tillvaron. Vi är några inbitna kustfiskare som testat under eftermiddagen i solsken. Värmen stimulerar biologisk aktivitet och allt vaknar upp efter vinterns törnrosasömn. Lärkan står högt och drillar och fullkomligt ger sig hän till honan därnere på äggen. Den påminner om en tornfalk där den står fast i luftrummet. Tofsvipan slår och loopar i par, dansen är hisnande längs landfallet. Dagen har gett oss de vanliga små sillerna, öringar under måttet, alla på fluga och räkimitationer. Kylan kommer in från havet när solen till slut försvinner under Danmark, jag huttrar efter dagens värme. Brasan ger lite värme och kaffet smakar bra. Väntan är livets krydda, och väntan är kustöringens signum. Just vid denna tid släpper de stora djupets pelag och företar vandringar in på grunt vatten, oftast i skymningen. Deras mål är tobis, fettrik och full med protein för tillväxt.
Att växa sig stor är att överleva i en miljö full av faror. Ansträngningen att fånga dessa tobisar ger ändå, trots energikrävande jakt, ett överskott i energi. Annars hade de inte ansträngt sig i denna jakt. Sittande tittar jag ut över kustremsan och förväntansfullt letar jag efter rätt tecken längs uddar och stenar inne på blandbotten. Det börjar bli diffust i skumrasket, ögonens skärpa är inte vad de varit. Så kommer tobis upp i luften, som ett regn, följt av en större örings luftsprång. Jakten har börjat och jag söker mig i position. Just här går djupkurvan tätt på land och bukten laddar mer solenergi under dagen och värms fortare än omgivande områden. Plankton är tobisens favorit i uppvärmt vatten, öringen favoriserar tobisen och jag i slutändan favoriserar öringen i denna jakt. Eftersom jag vet på ett ungefär vart tobis och öring är så kastas en dansk blytobis mot målet därute.
Efter ett par kast med blixtsnabb inspinning kommer en försiktig puff, jag stoppar, och sätter full fart igen…hugget är brutalt och tyngden värmer direkt!!! Fisken går till väders och sätter full fart utåt Hven. Med 0,23 och dryga hundra meter på haspeln får jag ta det varligt. Mothugget satt bra och fisken bör vara bra krokad. Den vänder in mot land och följer parallellt med kusten söderut, jag hänger på längs reveln. Sedan vänder den och går norrut.
Fram och tillbaka, minut efter annan. Kraften är mäktig och inget man stoppar med lätt utrustning. Minut läggs till minut och stjärten kommer upp i ytläge, ryggfenan likaså. I den oljiga ytan ser det ut som en liten haj. Så med ens vänder den, och kommer in i full fart. Här gäller det att hålla tight och backa in mot land. Första reveln går bra, men den andra är grund och fisken får panik. Jag har lättat bromsen och den får bränna sista energin så mjölksyran kommer. Lite stökigt över sista reveln, men när huvudet är mot mig pressar jag på och den kommer in mot land. Att stå utvadad mellan revlarna är inte att rekommendera, öringen uppfattar fiskarens ben som skydd och mången öringen går in mot benen. Att stå där med lina och fisk mellan benen är ingen man önskar när det är större fisk. Lite krumbukter inne på grundvattnet och när huvudet är mot land pressar jag på hårt och backar upp. Med bra press kommer öringen längre och längre upp vid varje rörelse. Det är bara att gå in bakom och ta den i spolen. En sådan fisk är en trofe för kustfiskaren! Fet med en mäktig bredd över ryggen, blank som krom. Kvällen har varit över förväntan. Kaffe och lite värme vid brasan. Blänket är beundransvärt och känns bra. Jag styr kosan mot bilen och hemmet. En vårkväll att minnas.Roger

Stefan Nyström på Sportfiskarna upplyser oss om regeringens satsningar inom fiske & fiskvård.
På önskelistan står en havsmiljömyndighet med goda ambitioner för framtiden.Fiskeriverket läggs ner och prestige mellan de departement som handhar sakfrågorna försenas avsevärt. Inget unikt i detta, sedan när blev sakfrågorna viktigare än tjafs i statliga myndigheter? Utredningen av ny fiskevårdslag och dessa förslag kommer, om de går igenom, att förpassa svensk fiskevård 30 år tillbaka i tiden. Allmän fiskevårdsavgift, mörtskatt och allt vad den kallas i nedvärderande syfte har stötts och blötts många decennier, utan resultat. Regeringen väljer att sänka de statliga anslagen med 2 miljoner trots Erik Erlandsson sagt sig kämpa för saken. Kontrakurs.Miljöminister Carlgren har sänkt det statliga kaklningsbidraget med 10 miljoner trots kalken räddar många vattendrag med försuringsproblematik. Som Stefan påpekar motverkar detta miljömålet ” Levande sjöar och vattendrag”. Carlgren har dessutom minskat Naturvårdsverkets anslag till restaurering av vattendrag med 20 miljoner.Sammantaget känns det som miljöfrågorna tar ett par rejäla kliv tillbaka trots man hävdade motsatsen i valrörelsen 2006. En parallell kan dras med exempelvis kommunala satsningar i Helsingborg. Vare sig de statliga satsningarna eller de kommunala på hemmaplan är stora pengar, det är knappt kaffepengar i statliga eller kommunala
instanser.Realpolitik är sällan valfläsk, och tvärtom. Att finta väljare får väl ses som ett standardutförande i politiken.Nåväl, valet lär väl utvisa vem som landar in med förtroende hos väljarna.Nog om polititikens förtrollande värld. Skatan ses som äggtjuv, och gör hårda uttag i våra småfågelspopulationer. Samtidigt är det yttre väldigt vackert, och får en del att uppfatta ytan mer än innehållet. Vill man ha småfågel så måste man hålla skatan i schack, utan undantag. Skata,kråka och korp är skarpsynta, intelligenta och lär sig väl av erfarenheter. Jägarförbundet har just haft en drive för kråkfågeljakt, en god gärning. Våra soptippar är rena överlevnadsstationerna för dessa arter vintertid. Skatan finns i princip överallt i de tempererade områdena på klotet.
I mars börjar husbygget och gärna byggs äldre bo på så det blir flervåningshus. Lagom till alla småfåglars äggläggning och utkläckning är skatans ungar ur ägget. De 5-7 ungarna har ett dukat bord. Skatan är en överlevare och oportunist av hög grad. Den tar för sig. Sätter man in avskjutning är den klok nog att alltid ha vaktposer med koll på omgivningarna. Lilla minsta tecken på ett hot så vips – är den borta! Samlaregenskaperna är inte överdrivna, den samlar gärna blanka saker som ölkapsyler och metall i sitt bo. Just egenskapen att samla skatter delar den med många. En dam i övre medelåldern reagerade mot just detta. Hon drev en mindre rörelse och blev påtvingad ett s.k kassaregister. Eftersom hon blivit arbetslös och startat eget innebar kostnaden för registret en månads omsättning och än mer pappers och redovisningarbete. Regeringarna, oavsett färg, har i alla tider vurmat starkt för en och fåmansföretag som drivkraften i Sverige. Stora drakar har resurser och kan utöva påtryckningar på stat och kommun. Vi som är små beläggs med än mer kostnader och arbete. Ingen bättring har skett trots utlovade underlättnader. Det är de mindre företagen som ska växa och knapra in på den höga arbetslösheten, sägs det. Då är det hög tid att visa det i realpolitik. Det känns som skatter till visionära och politiska experiment överskuggar det mesta, oavsett styre. En långsökt parallell ger ändå att regeringar och skator är på ett ut. De samlar skatter, dock för olika ändamål. Roger

Spillkråkan är den största spettfågeln i Råån dalgång med sina 45 cm. Vare sig den flyger sin sinuskurva, en upp och nergående flykt,eller låter sitt karaktäristiska genomträngande läte ljuda i dalen så är det i stubbar och myrstackar vi ser kapaciteten av näbben. Gamla stubbar efter lövträd är favoriter, fulla med nedbrytare och mat. Hos alla spettar ligger hjärnan i en sorts kardanupphängning och inbäddad i ett skyddande skal av vätska. Annars hade spettarna fått täta hjärnskakningar! Större hackspett sitter gärna på isolatorer och knabbar in sitt revir ljudligt. När almsjukan drabbat hela sydsverige har i princip alla spettar fått en ökning i beståndet, maten styr populationerna tydligt. Även om den här stora svarta spetten oftast syns utanför parkstråket kan den då och då titta ner mot Råå och bebyggda trakter.Även i Ramlösaparken är den tämligen allmän. Senaste tidens allmänna gnällande över hur man skött upphandling mm för Råån och åsikter om kommunal skötsel inom naturmarken är givetvis helt från ett personligt perspektiv. På sitt sätt är alla sanningssägare efter sina tankar och högst personliga åsikter. En del gånger trampar man någon på ömma tår. Min käresta påpekar gärna detta faktum. Fördelen med ett rakt och direkt språk är att ingen åtminstone behöver feltolka vare sig intentioner eller åsikter. Fattar man kritik mot något så bör man uttrycka varför kritiken kan tyckas befogad. Jag ser det som ytterst viktigt att framföra förslag som förbättrar eller förändrar situationer och utförande på bästa sätt. Detta innebär defintivt inte att alla påstående och åsikter är helt korrekta alltid. Det är som jag ser det utifrån min vy. Och alla har vi som bekant olika vyer. På miljöområdet händer det ständigt saker som påverkar och visst har det skett en positiv utveckling på många områden. Men många frågeställningar och åtgärder är för tunga att ta i, ekonomin idag är på sparlåga och i sin iver att befrämja tillväxt på ett eller annat sätt kör man ofta över både lagar och annat. Jag kan misstänka att en kommunal tjänsteman eller politiker som går emot sin förvaltning, respektive partilinje inte står högt i kurs. Jasägare premieras och folk med åsikter är oftast gnällspikar och obekväma i respektive läger. Är det inte högt i tak och att man kan ta varandras åsikter utan för stor sårbarhet så leder utvecklingen ingenvart. Miljöfrågor spänner över ett gigantiskt område och många frågor är obesvarade. Samhället vill väl men det blir en del fel då och då, av obetänksamhet, men också av ren maktfullkomlighet. Det sistnämnda är värst. Hans Eronns polisanmälan om kommunalt brott mot miljöbalken vid exploateringsarbeten i Lussebäcken visar med all tydlighet att sådant sker ofta, dock utan större reaktioner från allmännheten. För att en högerhand ska förstå vad vänstran gör och inte motverka sitt syfte krävs ibland åtgärder som väcker insikter till liv. Hans polisanmälan kan ligga som god grund vid nästa tillfälle man exploaterar utan att ta hänsyn till exempelvis vattendragen och detta utvecklar miljöåtagandet positivt på sikt. Det är så jag ser på det hela. Roger

Inte för jag lagt ner något större antal timmar på torskfiske under hösten och vintern. De försök jag gjorde resulterade i några ynka små ungdomar som behöver några års tillväxt för fångst. Hörsägen ger att torskfisket varit uselt i Öresunds norra del, och mellersta och södra delarna ett snäpp bättre. Men likväl långt under vad en normal vinter ger. Det har förts många och långa debatter om torsken de sista decennierna. Svartfiske,rovfiske,dubbla loggböcker, illegal landning och så förstås alla kvotberäkningar samt s.k havdagar. Sedan har vi det s.k sportfisket med stora trekrokar som huggs genom lekstimmen av ansamlad torsk. På marknaden finns också torsk som vida understiger tillåtna storlekar.Sållningen av torsk gör att massor med mindre torsk dödas i trålar och vräks överbord döda. Säga vad man vill, torsken är populär på vilken sida skranket man än står. Minns reportaget från Öresund med Sportfiskarnas f.d ordförande i full färd med ryckfiske, ett fiske han bannat själv.

De sista rapporterna har dock gett torsken hopp i Östersjön med goda årsklasser och därmed ett ökat uttag. Jag betvivlar inte att forskarna beräknar kvoter,bestånd mm på så sakliga grunder de kan. Men är det förenat med förnuft att direkt öka uttaget när man ser en antydan till ökning? Och varför i hela friden kan inte mindre specifika lekområden fredas december till mars ut? Hur man än vrider sig är den enda saken som är given att ett kraftigt lekbestånd är fundamentalt för framtida torskar.Man kan inte låta dessa bestånd vara ifred utan det kompromissas ideligen, dispenser utverkas osv. Måste man göra det så komplicerat? Förhandla med intresseparterna, men vik inte bort från fredning under leken och avlys torskens lekområden. De illegala trålningarna sker ännu, och det jamsas och velas med dessa rovriddare. Båten skall upp på land eller beläggas med vite och kvarstad vid illegalt fiske. Upprepas tilltaget så öka vitet.Så har man gjort i USA och Canada. Det bästa är att det är ett klarspråk som inte är ”förhandlingsbart”. Alla som ger sig in i leken får leken tåla. Här i högan nord är det mer som en teaterföreställning med stora skattemedel,främst svenska i jakten på danska syndare. Patetiskt är väl ett passande ord. Biologiska system är inte avsett för kortsiktig vinst. Långsiktig planering och strategi för torsken krävs överallt där den finns. Annars blir man just torsk. Jag fattas fisket efter fin kusttorsk, ett fiske som var garanterat efter fin matfisk.Roger

När människan på olika sätt, i olika tidsåldrar hävdat marken har det skett med matproduktion i tanken, vare sig det är spannmål eller bete till köttdjur. Ett hävdat beteslandskap är onekligen vackert att vila ögonen över, idylliskt med betande kossor och gröna ängar. Men oavsett dessa hävder har all mark någon gång varit naturmark i fri utveckling. Fri utveckling av markytor ger naturen fritt spelrum att diktera sina egna villkor. Det kan bli snårigt och risigt, tätt och enligt många ögon ”skräpigt”. Ser man ur naturens egen synvinkel är just denna oordnande palett av olika biotoper grunden för såväl föryngring som skydd för fåglar och djur. Likaså är dessa orörda biotoper ytterst viktiga vid våra vattendrag.Löven och organiskt material är startmotorn i systemet. En stilla undran är varför de s.k naturplanerarna alltid verkar se beteslandskap som det enda saliggörande inom denna planering? Rååns dalgång var innan de anlagda stigarnas tid en verklig idyll. En enkel rid och fiskestig gick i snåriga buskage längs lövsalen intill ån mellan Raus Ka och Gantofta, E6an fanns inte då och fågelsången var öronbedövande på vår och försommar.Svartvit flugsnappare, näktergal och många andra skönsångare fyllde Rååns gröna lunga med sin orkester. Sedan kom parkhysterin in i bilden. Allt skulle vara tillrättalagd parkmark så människan kunde se igenom allt. Buskar, ris mm togs bort, stigar anlades, bänkar, grillplatser, mm.

Visst är det bra kommunen ser till så människan kommer ut i frisk luft och natur. Men måste det alltid ske på bekostnad av de ”naturliga” värdena? För min del är ett stycke natur ett område som innehåller hög biologisk mångfald inom samtlig fauna. Vad man gjort i Rååns dalgång är att ta stor hänsyn till människans tillvaro i naturen, till naturens nackdel. Meningen var väl att njuta av natur,fåglar,djur och mångfald? Tar man bort förutsättningarna för faunan ser jag det som samma utveckling som vi har på de skånska fälten för spannmål, nämligen en utarmning och monokulturer utan liv. Att man sköter naturmark är helt i sin ordning, men de som är ansvariga bör upphöra med sin naturromantiska tillbakagång till skånskt landskap då Carl von Linne´gjorde sin skånska resa. Det verkar som all naturvård har denna tidsperiod som sitt riktmärke. Möjligtvis gynnades rara växter som orkideer mm i beteslandet. Allt det andra då? Det verkar borta ur landskapsutvecklarnas ögon. Averkningar och annat skogligt ändamål i naturreservat bör innehålla en biologisk helhet. Just nu avverkas ett mindre parti alsumpskog vid Pålstorp. Där satt den sista näktergalen på den sidan ån. Så är det när biologisk mångfald ersätts med enfald. Det finns onekligen en del områden inom ekologi och biologi som bör läsas in av våra landskapsplanerare.Man ödelägger det som är intentionen att skydda och bevara!
Bildens personer har inget med texten att göra.Trevlig Helg.Roger

Hans Eronn i Ramlösa har gjort den största insatsen till Rååns fiskevård på lång tid. Hans har anmält kommunen för brott mot miljöbalken i samband med utbyggnaden på Österleden. I höstas anmälde jag grava fel i hanteringen till Miljökontoret i samma ärende.Tre gånger. Inget förändrades i entreprenörens utförande av vägbygget och åtgärder runt detta. Precis som vanligt. Normalt sett är det fiskvårdsintressena som står som anmälare, dvs Fiskevårdsområdet.
I Rååns fall blir det lite komplicerat, kommunen kan iof anmäla sig själv, men det känns långsökt. När kommunala bidrag står för huvudparten av fiskevårdsinsatserna blir det lite märkligt. Utan de kommunala bidragen blir fiskvården ganska fattig. Det bästa är naturligtvis ett fristående FVO, fritt från kopplingar med kommunen. Styrningen blir inte korrekt när ingen vågar ta tag i tunga problem.
Men som sagt, jag hoppas Eronn driver på och det blir en minnesbeta för kommunal hantering i ett miljömål. Som jag nämnde igår finns inga kopplingar mellan kommunala enheter, och när högerhanden inte förstår vad vänstran gör blir det tokigt. Nu ska Eronn ha klart för sig att sådana anmälningar har tendensen att diffust försvinna i statliga och kommunala instanser.Jag tippar på en s.k erinran där kommunen får en näsknäpp av Länsstyrelsen. Sedan går livet vidare som inget hänt. Åtalsprövning osv har vad fiskdöd beträffar bara skett i Höganäs kommun. Eftersom fiskdöd inträffat ca 100 ggr i Råån mot ett par gånger i bäckarna på Kullanäsan kan man ju undra? Det är kanske lite mer stake i miljöförvaltningen där? Rickard Åkesson följer miljöbalkens intentioner som lagen föreskriver. När det gäller att följa den lagen är kommunerna helt flata utom i extraordinära fall, dvs de som hotar grundvatten eller mänskliga ekonomiska intressen. Död fisk väger oerhört lätt i den vågskålen. Snön fortsätter och vintern består. Situationen för det vilda är väldigt ansträngd. Att hjälpa till med stödutfodring är en god gärning, vare sig det är fåglar eller däggdjur. När det gäller fåglar i samhället är det tyvärr så att det drar till sig mindre önskvärda arter.Råttor och gnagare tar sin chans. Bor man lite lantligt så är ett lass sockerbetor och ensilage av godo. Börja nätt med ensilage och hö, vilket ska ske tidigt på säsongen.Rådjur och hjortdjur kan få riktigt allvarliga matsmältningsproblem annars, och dö. En inplanterad art, dovhjorten togs hit för att förstärka jakten med ytterligare ett viltslag. Framförallt var det de stora godsen som stod bakom. Själv kan man tycka att vår skånska kronhjort av s.k nominatras borde ha företräde. Kronhjorten är det vackraste klövvilt vi har, enligt mångas uppfattning. Dess barkflängning på yngre och medelålders skogsbestånd gör den ratad av skogsnäringen. Dovhjorten är jämfört med kronviltet närmast att betrkta som boskap. Främsta sinnet är synen.Jagar man hjort är camouflage en stor fördel, sedan gäller det att använda det rätt.Det trevliga med att maskera sig är att man kommer det vilda inpå livet om man tar vinden på allvar. Människovittring drar knappast på sig vilt. Dovviltet har s.k hemområden där de sällan vandrar ut från, därmed lämpar den sig väl på större gods. I anslutning till godsen, exempelvis Wrams Gunnarstorp finns många små jaktmarker. I sin iver att skjuta frysen full sitter mer eller mindre bofasta jägare och skjuter långt över egna markens bärkraft.För våra viltpopulationer är det tur många gods ställer viltvården i fokus. Det skulle fler gjort med annat syfte än att bara skjuta. Dovviltet rör sig ibland. framförallt handjur, hjort. Ibland kommer de igenom Råådalen med omnejd. Ovan syns en s.k fullskovel, eller helskovel, vilket man vill.Trevlig Helg
Roger

Ibland är det märkligt att saker blir fördröjda lång tid. Sedan ett år tillbaka har jag inget att göra med Råån förutom då Entek hyrde in mig hösten 2009 som entreprenör. Likväl rings det ideligen så fort problem uppstår från alla håll och kanter. Idag är situationen den att SVB AB ansvarar för allt med Rååns fiskevård, inkluderat utsläpp mm. I Lördags rapporterades det in en större samling lekfisk i kalibrar som många tjänstemän inte tror det vandrar i lilla Råån och dess biflöden.Denna gång gällde det Lussebäcken. 5 dagar efter fiskdöden ber miljökontoret mig om hjälp. Naturligtvis kan jag hjälpa till, men då mot en s.k beställning av arbetet. Fortfarande tror man att jag ränner runt ideellt och kollar Råån, och fortfarande bjuder på min fritid lite hursomhelst. Så är det inte. Om de kommunala exploateringsavdelningarna utan miljökonsekvensbeskrivning tillåter stora åtgärder i delavrinningen för Lussebäcken vad vattendraget beträffar så borde det just ligga en konsekvens. Vare sig expolatörer eller entreprenörer vet att det finns värde i biflödet i form av liv. Det förekommer ingen connection mellan aktörerna. Med så vattentäta skott går det naturligtvis bara på ett håll. I en verksamhetsövergång och upphandling bör det till mer fakta än faktiska och fysiska moment. Det är en gedigen kunskapsinventering som ska till för att hålla systemet, Råån, flytande i en expansiv och aggressiv utbyggnad av infrastruktur i samhället. Idag har ingen övergång skett som tillnärmelsevis liknar ansvar över Rååns framtid. Det tar år att förstå den komplexa problematiken i ett vattendrag intill en större stad som Helsingborg. Markägare,myndigheter, dagvattensystem, företag inom avrinngsområden,tjänstemannakontakt,dräneringssituation, kulvertsystem,vattenavledningar,vattendomar mm mm. Den fysiska fiskevården i vattendraget är det enklaste om man har det som sin proffession. Det är dock en klar fördel om de utförda åtgärderna får det beräknade resultatet.
Utan miljöövervakning och överblicken i fält tappar allt sin mening. Att pumpa ut lekgrus, eller att bygga fiskvägar fyller ingen funktion om vattenkvaliteten är undermålig. Det är att kasta pengar i sjön. Billigt blir dyrt. Det värsta är att det är en patient som inte för sin talan. Som talesman för vattendraget Råån under 20 år vet jag mycket väl vad det innebär. Massor med tid och engagemang. Hur en ny entreprenör på kort tid ska kolla upp utsläpp, härleda dessa, anmäla eller åtgärda med förorenare när man är i Danmark är självklart ett problem.
Tid går och viktig information förloras för att åtgärda problemet. Efter 200 anmälda utsläpp i Råån under åren som gått och någon ynka % i uppklarade fall där man åtgärdat problemet lär det inte bli bättre. Alla dessa ingredienser finns inte med i vare sig upphandling eller tanke. Tyvärr. Roger